lördag 14 november 2009

Man kan väl inte bara åka så, eller?

Det är så många gånger vi bara har sagt -"Visst vore det härligt att bo utomlands ett tag? Att slippa den här kalla och ruggiga vintern i Sverige då man blir vinterdeppig och går runt och fryser." Även om jag varje vinter försöker hålla uppe en positiv stämning kan jag inte sluta att längta bort just denna period. Jag gillar inte att frysa. Punkt. Ofta infinner sig även en känsla av att vilja ta det lite lugnt ett tag.Ofta känner man sig rätt sliten vid årets slut. Har kämpat hårt, igen. Kanske ser man så där drömsk ut för ett ögonblick och skapar sig en liten inre bild om hur man ligger i hängmattan vid en sandstrand och bara vaggas av vågornas brus. Ligger där och känner doften av varm sand och salt hav. Man känner de varma vindarna som smeker huden, havet glittrar och havet är sådär klart och turkosblått. Hm, kanske dags för ett dopp och snorkla lite?" Och sedan vaknar man upp i vintermörka Sverige och springer på med vardagslivet igen. Ut i rusket bara! Hm, det har i alla fall hänt oss några gånger.

Och visst är Sverige helt fantastiskt. Även på vintern, de där vackra vinterdagarna som det kan bli. Men för det mesta är västkusten och även östkusten rätt ruggigt då. Göteborg är faktiskt ännu mer ruggigt än Stockholm, tycker jag. (Har även testat det alternativet)

Jag älskar hösten i och för sig. Då lägger sig stressen och man får lov på ett annat sätt att bara slappna av. Kura upp i soffan med en kopp te och bara njuta av stearinljus och lite soft musik. Då trivs jag. Eller att umgås med alla underbara vänner och släktingar. Gå och fika, äta middagar ihop och försjunka i härliga diskussioner om livet. Visst är det härligt att bara gå in i ett liv där livet går sin gilla gång. Lunkar på lite. Inte behöva tänka så mycket utan bara leva på. Men oftast är det inte så romantiskt som man tänker att man skulle vilja ha det. Man hinner inte träffa alla man vill. Man stressar för att hinna med allt. Hinna med vadå? Vad är det som är så jäkla viktigt egentligen?

Det slog oss hårt. Kriser och dödsfall på olika håll. Nära och lite längre bort. Sådant man inte kan styra över. Det är då man vaknar upp. En klysha? Fånga livet. Livet var de dagarna som passerade, carpe diem, mindfullness, livet är här och nu, fyll livet med just det du vill. Hm, visst vet man att det är så. Men att leva efter deviserna är desto svårare ibland. Kanske borde vi ta det lite mer på allvar. Livet. Att fånga livet. Även om vi älskar det liv vi lever i Sverige just nu också. För vi mår gott i grunden. Vi har massor av kärlek överallt. Och det är gott. Men...

Denna gång var krisen ett faktum. Pierres röst bara försvann. Vi fick beskedet från läkarna att det troligtvis inte var bra, att det faktiskt kunde vara riktigt farligt. Att det antagligen var elakartad cancer som gör att stämbandet slutar att vibrera och får rösten att försvinna. Det var hemska månader i då. Vi pendlade mellan känslor av dödsångest, hopp och förtvivlan. Bara detta kan man skriva en hel bok om. Men för att göra historian kort fick vi tillslut veta att det inte var något farligt. Att de inte kunde hitta någon förklaring på vad det var. Vi kunde andas ut. Tack alla nära och kära vänner som stöttade oss i den här perioden! Efter morfininjektion vid en annan operation som Pierre behövde göra försvann det. Rösten kom tillbaka, lika oväntat som den försvann.

Nu efteråt förstår vi båda att det var stress som satte sig på rösten. Stress är förödande och kan ta sig i uttryck på många konstiga sätt. Då förstod vi efter att vi hade smält allt det här att livet inte bara kunde rulla på i samma tempo. Det krävs förändring! Bryta mönstret och komma på ny bana, varva ner. Miljöombyte. Någon miljö någonstans där man kan ta det lite lugnare. Någon period då vi kanske bara kunde njuta av livet och inte stressa alls. Thailand? Hm, vore det möjligt?

Det är så pirrigt att bara våga tänka nya tankar som man verkligen vill göra. De där tankarna man verkligen vill på riktigt. Ända in i hjärtat. I somras funderade vi på ifall det skulle vara möjligt. Vi skojade om det men ändå med en viss ton av allvar. Det är ju inte bara roligt, spännande och fantastiskt. Det är ju även ett väldigt bra sätt för att bibehålla hälsan. Efter research, diskussioner och massor av funderingar har vi bestämt oss. Vi åker i slutet av januari och är borta till midsommar. Vi gör en Thaimout helt enkelt. Carpe Diem!

Kram
Jenny & Pierre